Martin Lorentzson

Martin Lorentzson var tidigare frontfigur i skånska countrydoftande Deeptone. Nu står han på egna ben och på egen etikett presenterar Martin sitt debutalbum. Låtskrivaren Lorentzson imponerar och pendlar snyggt mellan somrig Mauro Scocco-soul och lågmäld pop som i exempelvis "Om så bara för en stund".

"Mellan molnen" känns som klippt och skuren för tidiga P4-morgnar men den kommer även fungera kvällstid i det gröna med ett glas vitt. Jag tycker det är ett gott betyg. - Helsingborgs Dagblad

Martin Lorentzson var tidigare frontfigur i skånska countrydoftande Deeptone. Nu står han på egna ben och på egen etikett presenterar Martin sitt debutalbum. Låtskrivaren Lorentzson imponerar och pendlar snyggt mellan somrig Mauro Scocco-soul och lågmäld pop som i exempelvis "Om så bara för en stund".

"Mellan molnen" känns som klippt och skuren för tidiga P4-morgnar men den kommer även fungera kvällstid i det gröna med ett glas vitt. Jag tycker det är ett gott betyg. - Helsingborgs Dagblad

Martin Lorentzson, med ett förflutet i countryrockgruppen Deeptone, gör med Mellan molnen solodebut. Hans blandning av pop och motownsoul känns fräsch och blir lite grann som någon slags mutation av Peter LeMarcs och Mauro Scoccos bästa sidor. Personligen tycker jag att det är kul när någon vågar göra den här typen av musik med svenska texter. Det ger låtarna mycket mer djup och får mig att lyssna mer aktivt på texterna. Har också en känsla av att den här relativt radiovänliga releasen kommer snurra en hel del på P3 och P4 i vår och sommar. När han dessutom backas upp av musikerproffs som Mats Bengtsson och Stellan Colt så finns det inget att klaga på musikaliskt. Även Truls Ström ska ha en eloge för den ganska sparsmakade, men sköna produktionen. Snygg röst, catchy låtar och träffande texter helt enkelt. Bästa låt: Om så bara för en stund.
Thomas Rödin - Gaffa

Vådan av att göra välproducerad, vuxen, rotbaserad rock på svenska språket.
Vem har lyckats med detta ändlöst svåra förut?
Jag letar i skivsamling och minnesbank och hittar egentligen bara ett enda exempel: Mats Möller.
Martin Lorentzson har fyllt fyrtio när han albumdebuterar i eget namn. Han vill göra »soul & country« på svenska. Han tipsar om skivor på sin hemsida och stavar Sam Cookes namn fel. Tycker att Peter LeMarc är den enda singer-songwritern värd namnet i Sverige. Bor i Osby och har slängt in tvåhundra papp av egna pengar för att ge ut den här plattan.
Lorentzson borde kanske kolla om det finns lediga tjänster som kamikazepilot i japanska flygvapnet?
Tidigare sjöng och spelade han i Deeptone. Borde jag känna till dem? Det gör jag inte; de har gått mig förbi. Två countryrockalbum i millennieskarven och lite radiospelningar, det var vad det bandet fick.
Hur låter det här då? Produktionen är sublim, musikerna är de bästa som kan köpas för pengar och ljudbilden närmar sig den mest slipade Nashville-studion. Det borde vara vågen bland publiken flera varv runt den stora arenan.
Men här finns så klart flera problem. Varav de två största är att musiken då och då blir för AOR-muskulös och att de där kärlekstexterna på svenska lite för ofta närmar sig pekoralet. Men så lika snabbt svider det till i skapandet och allt klaffar.
»Mellan molnen« står mitt på vägen, bredbent och allvarlig, med kärleken till kvinnan som huvudsakliga texttema. Låtmaterialet är bra, om än inte fantastiskt. Här finns många brister, men lika mycket som förtjänar stimulans. Det är en ojämn platta, helt enkelt.
Jag tycker själv emellanåt att det finns lite för många klåpare i svenskt musikliv just nu. Varenda torpare med dator, G i kärnämnena från högstadiet samt Myspace-konto ska bli »den nye Håkan Hellström«.
»Kul att du kör«, som Organism 12 så träffsäkert ironiskt kallade det för några år sedan.
Men jag vet samtidigt att det är viktigt att varje enskild artist, låt och album bedöms efter sin egen rätt. Inga svepande formuleringar, inga ansträngda generaliseringar. Det tycker jag att man kan kräva av musikkritikern, så här i nådens år 2008, när musikbranschen andas tyngre än någonsin och fildelning, upphovsrätt och releasedatum debatteras såväl på Debaser som i riksdag.
Man ska inte behöva läsa vare sig hyllningar eller nedsablingar av den göteborgska neopopscenen, för att bara ta ett exempel. Man ska examinera, närlyssna, bedöma. Först därefter ska man komma fram till att Hästpojken är bottenlöst usla kopister och att Jens Lekman är en renässansman och ett geni.
Sättet varpå Martin Lorentzson gör musik ska uppmuntras. Han är just nu en rätt så ensamt original i ett stort hav av repliker. Han är inte färdig än, inte på långt när. Kanske kommer han aldrig att kunna nå full potential, kanske hamnar han på villovägar och irrar bort sig. Men här finns någonting, ännu ej fullt utnyttjat, men värt att ta på allvar: personlig särprägel, en vilja till eget uttryck, mod.
TONY ERNST - Sonic

Vådan av att göra välproducerad, vuxen, rotbaserad rock på svenska språket.
Vem har lyckats med detta ändlöst svåra förut?
Jag letar i skivsamling och minnesbank och hittar egentligen bara ett enda exempel: Mats Möller.
Martin Lorentzson har fyllt fyrtio när han albumdebuterar i eget namn. Han vill göra »soul & country« på svenska. Han tipsar om skivor på sin hemsida och stavar Sam Cookes namn fel. Tycker att Peter LeMarc är den enda singer-songwritern värd namnet i Sverige. Bor i Osby och har slängt in tvåhundra papp av egna pengar för att ge ut den här plattan.
Lorentzson borde kanske kolla om det finns lediga tjänster som kamikazepilot i japanska flygvapnet?
Tidigare sjöng och spelade han i Deeptone. Borde jag känna till dem? Det gör jag inte; de har gått mig förbi. Två countryrockalbum i millennieskarven och lite radiospelningar, det var vad det bandet fick.
Hur låter det här då? Produktionen är sublim, musikerna är de bästa som kan köpas för pengar och ljudbilden närmar sig den mest slipade Nashville-studion. Det borde vara vågen bland publiken flera varv runt den stora arenan.
Men här finns så klart flera problem. Varav de två största är att musiken då och då blir för AOR-muskulös och att de där kärlekstexterna på svenska lite för ofta närmar sig pekoralet. Men så lika snabbt svider det till i skapandet och allt klaffar.
»Mellan molnen« står mitt på vägen, bredbent och allvarlig, med kärleken till kvinnan som huvudsakliga texttema. Låtmaterialet är bra, om än inte fantastiskt. Här finns många brister, men lika mycket som förtjänar stimulans. Det är en ojämn platta, helt enkelt.
Jag tycker själv emellanåt att det finns lite för många klåpare i svenskt musikliv just nu. Varenda torpare med dator, G i kärnämnena från högstadiet samt Myspace-konto ska bli »den nye Håkan Hellström«.
»Kul att du kör«, som Organism 12 så träffsäkert ironiskt kallade det för några år sedan.
Men jag vet samtidigt att det är viktigt att varje enskild artist, låt och album bedöms efter sin egen rätt. Inga svepande formuleringar, inga ansträngda generaliseringar. Det tycker jag att man kan kräva av musikkritikern, så här i nådens år 2008, när musikbranschen andas tyngre än någonsin och fildelning, upphovsrätt och releasedatum debatteras såväl på Debaser som i riksdag.
Man ska inte behöva läsa vare sig hyllningar eller nedsablingar av den göteborgska neopopscenen, för att bara ta ett exempel. Man ska examinera, närlyssna, bedöma. Först därefter ska man komma fram till att Hästpojken är bottenlöst usla kopister och att Jens Lekman är en renässansman och ett geni.
Sättet varpå Martin Lorentzson gör musik ska uppmuntras. Han är just nu en rätt så ensamt original i ett stort hav av repliker. Han är inte färdig än, inte på långt när. Kanske kommer han aldrig att kunna nå full potential, kanske hamnar han på villovägar och irrar bort sig. Men här finns någonting, ännu ej fullt utnyttjat, men värt att ta på allvar: personlig särprägel, en vilja till eget uttryck, mod.
TONY ERNST - Sonic

Jag blir inte riktigt klok på Martin Lorenzsons skiva. För jag vill, efter varje lyssning, både känna att den var rätt ordinär och intetsägande. Men det finns något som lockar mig tillbaka, det finns någonting bakom fasaden som pockar på uppmärksamhet. Fastän att en del av låtarna kan låta rätt tröttsam svensk poprock, i närheten av gamla klassiker som Anders F Rönnblom eller Pugh, men som aldrig kommer upp i deras nivåer. Ibland blickande bort mot Peter LeMarc, men snabbt tittande bort. Jag kan inte sätta fingret på det. Men det är emellanåt rätt charmigt, som i Tummen mitt i handen, eller som Kött och blod som för mig på något sätt tillbaka till ett 80-tal jag inte förstår varför jag befinner mig i eller kan relatera klart till, men jag har inget emot det. Martin Lorentzson gör en mogen blandning av svensk rock, pop och något mer som faktiskt är värd mer än att bara gå förbi, som är värd mer än att förneka. Den är definitivt värd att ta ett längre samtal med. - Gaffa

Jag blir inte riktigt klok på Martin Lorenzsons skiva. För jag vill, efter varje lyssning, både känna att den var rätt ordinär och intetsägande. Men det finns något som lockar mig tillbaka, det finns någonting bakom fasaden som pockar på uppmärksamhet. Fastän att en del av låtarna kan låta rätt tröttsam svensk poprock, i närheten av gamla klassiker som Anders F Rönnblom eller Pugh, men som aldrig kommer upp i deras nivåer. Ibland blickande bort mot Peter LeMarc, men snabbt tittande bort. Jag kan inte sätta fingret på det. Men det är emellanåt rätt charmigt, som i Tummen mitt i handen, eller som Kött och blod som för mig på något sätt tillbaka till ett 80-tal jag inte förstår varför jag befinner mig i eller kan relatera klart till, men jag har inget emot det. Martin Lorentzson gör en mogen blandning av svensk rock, pop och något mer som faktiskt är värd mer än att bara gå förbi, som är värd mer än att förneka. Den är definitivt värd att ta ett längre samtal med. - Gaffa

Det bästa, och mest modiga, med Martin Lorentzon är allt han låter bli att försöka vara som textförfattare på svenska. Han undviker så kallat klipskt ordvrängeri. Här finns ingen ansats till att framstå genial, inte heller märks något av det där bredfilat episka tilltalet som särskilt våra manliga rocktrubadurer hemfaller åt. Den forne sångaren i countryrockbandet Deeptone verkar också genuint ointresserad av att brösta upp sig själv, än mindre av att bocka av »de stora frågorna«.

Vad blir det då kvar?

Kärnan i tillvaron.

Bara enkla relationslåtar om helt vanliga människor som kanske inte alltid är superlyckliga men ingalunda krisar i varje sekund, och den som kan sin soul och country vet att det alls icke behöver vara »bara«. Det beror ju på vad man gör med det, och hur man gör det.

Lorentzsons ord balanserar från början till slut på - eller just över - gränsen till det banala, även om det i detta fall blir något av en styrka. Det är inte många som så här oförställt klarar av eller vågar att porträttera en medelklassig svenssontillvaro, utan att för den skull ramla ner i schlager- eller dansbandsvärldens huvudsakliga bondfångeri. Är texterna på sina ställen lite ostiga är de det för att de inblandade i en nära relation då och då ju faktiskt tillåter sig att vara lite larviga gentemot varandra. Allt är emellertid gjort med värdighet, sensualism och en nästan lite rörande stolthet.

»Popville« är ett modigt och i flera avseenden lyckat album som skulle ha varit riktigt angeläget om musiken hade tillåtits att ta en större plats. Den är nästan genomgående anonymiserad eller utslätad i överkant. Att sikta på P4:s spellistor är givetvis inte fel för någon som torde ha goda chanser att locka till sig vänner av Peter LeMarc, men när det sker på bekostnad av personlighet och den värme som präglar skivan i övrigt känns det onödigt. Med tydligare karaktär på såväl komp som produktion lär Martin Lorentzson utan tvekan vara kapabel att bygga upp en helt egen publik.

PIERRE HELLQVIST

2010-06-08 - Sonic Magazine

Det bästa, och mest modiga, med Martin Lorentzon är allt han låter bli att försöka vara som textförfattare på svenska. Han undviker så kallat klipskt ordvrängeri. Här finns ingen ansats till att framstå genial, inte heller märks något av det där bredfilat episka tilltalet som särskilt våra manliga rocktrubadurer hemfaller åt. Den forne sångaren i countryrockbandet Deeptone verkar också genuint ointresserad av att brösta upp sig själv, än mindre av att bocka av »de stora frågorna«.

Vad blir det då kvar?

Kärnan i tillvaron.

Bara enkla relationslåtar om helt vanliga människor som kanske inte alltid är superlyckliga men ingalunda krisar i varje sekund, och den som kan sin soul och country vet att det alls icke behöver vara »bara«. Det beror ju på vad man gör med det, och hur man gör det.

Lorentzsons ord balanserar från början till slut på - eller just över - gränsen till det banala, även om det i detta fall blir något av en styrka. Det är inte många som så här oförställt klarar av eller vågar att porträttera en medelklassig svenssontillvaro, utan att för den skull ramla ner i schlager- eller dansbandsvärldens huvudsakliga bondfångeri. Är texterna på sina ställen lite ostiga är de det för att de inblandade i en nära relation då och då ju faktiskt tillåter sig att vara lite larviga gentemot varandra. Allt är emellertid gjort med värdighet, sensualism och en nästan lite rörande stolthet.

»Popville« är ett modigt och i flera avseenden lyckat album som skulle ha varit riktigt angeläget om musiken hade tillåtits att ta en större plats. Den är nästan genomgående anonymiserad eller utslätad i överkant. Att sikta på P4:s spellistor är givetvis inte fel för någon som torde ha goda chanser att locka till sig vänner av Peter LeMarc, men när det sker på bekostnad av personlighet och den värme som präglar skivan i övrigt känns det onödigt. Med tydligare karaktär på såväl komp som produktion lär Martin Lorentzson utan tvekan vara kapabel att bygga upp en helt egen publik.

PIERRE HELLQVIST

2010-06-08 - Sonic Magazine

Martin Lorentzson var tidigare sångare i popcountry-gruppen Deeptone från Älmhult. Det här är hans andra soloalbum efter debuten Mellan molnen som kom ut 2008, som jag tyvärr missade.
Popville rivstartar med oemotståndligt soul-poppiga Ge mig mitt en glas. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, mer än att det blir lite lugnare, lite vardagligare och samtidigt väldigt personligt. Peter LeMarc är definitivt en inspirationskälla, men det finns också något annat som är svårt att sätta fingret på. Nya svenska intressanta storytellers är numera ganska svåra att hitta. Martin Lorentzson är ett undantag. Det är nedtonade vardagstoner med substans, kanske mest riktad till medelålders män och kvinnor i sina bästa år. Det har jag absolut inga problem med, tvärtom. Dessutom är det snyggt producerat av Amir Aly.
ANDERS TAPOLA - Smålandsposten

Martin Lorentzson var tidigare sångare i popcountry-gruppen Deeptone från Älmhult. Det här är hans andra soloalbum efter debuten Mellan molnen som kom ut 2008, som jag tyvärr missade.
Popville rivstartar med oemotståndligt soul-poppiga Ge mig mitt en glas. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, mer än att det blir lite lugnare, lite vardagligare och samtidigt väldigt personligt. Peter LeMarc är definitivt en inspirationskälla, men det finns också något annat som är svårt att sätta fingret på. Nya svenska intressanta storytellers är numera ganska svåra att hitta. Martin Lorentzson är ett undantag. Det är nedtonade vardagstoner med substans, kanske mest riktad till medelålders män och kvinnor i sina bästa år. Det har jag absolut inga problem med, tvärtom. Dessutom är det snyggt producerat av Amir Aly.
ANDERS TAPOLA - Smålandsposten