alibi tom

Kultur/Nöje Hisingsbandet alibi tom släpper ny skiva.

”This sleeping” är skapad i en lägenhet på Ramberget och inspelad i två kyrkor.
– Två ledord har varit sakralt och mystik, säger Joel Göranson, sångare och cellist i bandet.
Bandet består av bröderna Markus Göranson och Joel Göranson, kusinen Erik Göranson och trummisen Joel Westergren. De tre släktingarna bor i närheten av Ramberget men trummisen Joel Westergren har lämnat stan.
Joel och Markus mamma är kyrkomusiker och Joels svärfar kyrkoherde i den kyrka som alibi tom praktiskt taget bosatte sig i för att spela in ”This sleeping”.
– Vi ville få livetagningarna där vi spelar tillsammans istället för att spela in ett instrument i taget. Det blev ännu starkare när vi var inne i en stor kyrka, säger Erik.
Joel berättar om hur han sommaren 2009 satt och skrev texter på Ramberget och kollade ut över stan. Keillers park har varit en inspirationsplats i skapandet av skivan och två av låtarna handlar om platser på Hisingen.

Tiden avgör
Arbetet med den nya skivan drog ut på tiden, tid som de i efterhand tycker är bra att skivan fick ta för att växa fram.
– Det är lätt att man stressar iväg. När vi spelat in ett par låtar började vi improvisera och gjorde om och vi kom på att: ”Hjälp vad viktig sången kommer vara på den här skivan”, säger Joel.
Cellon ligger som grund i många låtar och lämnar en vacker ton tillsammans med stämmorna från alla tre som sjunger på skivan.
Efter förra skivsläppet hände det mycket. Basisten hoppade av och det var svårt att ersätta honom. Markus åkte till England och bandet låg under en tid på is.
– Ett tag satt bara Erik och jag och spelade, då kändes det som att vi började om på noll. Vi tog en helt annan väg, säger Joel.
I jämförelse med förra skivan är ”this sleeping” mer avskalad och inspirationen är hämtad från klassisk och gammal kyrkomusik. Som några inspiratörer nämns Radiohead, David Åhlén och Bach.
– Vi hade en tematisk bild av att skivan skulle bli en helhet. Förra skivan var lite mer splittrad, säger Markus.
Erik fortsätter på samma spår:
– Vi har skalat bort lite av brötigheten och gått tillbaka till våra rötter inom klassisk musik, säger han.

Söker nya platser
Bandet som främst spelat i Göteborg på ställen som Sticky Fingers, Pustervik och Henriksberg funderar nu på nya platser att spela på.
– Vi har gjort lite mer lågmäld musik nu och då kom vi att tänka på Bio Roy, säger Joel.
Markus berättar om bandet ”This is head” som spelade i trapphus till exempel.
– Vad är en spelning, undrar han och svarar samtidigt, en spelning är när någon lyssnar. Då finns det många platser att spela på.
Releasefesten för ”this sleeping” är den 12 mars på Bio Roy och där får bandet sällskap av kammarkören ”Krydda” och en stråkkvartett.
Istället för ett förband visas en förfilm: ”För min skuld” av Magnus Sternegård och Daniel Öhrvall som också visades under filmfestivalen i år.
– Om man uppskattar musik där formen är pop och man vill lyssna aktivt tror jag man uppskattar skivan. Producenten ville sätta varningstriangel på skivan: ”bör lyssnas på aktivt”, säger Markus Göranson.

/Josefin Jacobsson - Göteborg Direktpress

Spelning på Strandfestivalen. Jag stångades med rangliga popkids, vars smala kroppar bågnade av tyngden från enorma systemkameror, om att få en plats nära scenen i den gamla ladan. Blått strålkastarljus spelade över träbalkarna i taket och en majestätisk känsla spred sig bland den förväntansfulla publiken. Mjuka applåder hördes då ett band bestående av fem män klädda i samma monotona färgskala, som för att symbolisera deras grad av vemodighet, steg upp på scenen.

Alibi Tom kallade de sig. Mitt minne av konserten är något diffust. De var så överrumplande bra att jag liksom föll in i en trans. Den lågmälda stämsången och de melankoliska tonerna från cellon vaggade mig sakta till sömns där jag satt på det dammiga trägolvet. Samma sak händer då jag lyssnar till deras senaste skiva. This Sleeping har liksom en innebörd. Man kan som lyssnare luta sig tillbaka och låta musiken ta överhanden. Låtarna går från sorgsen kika under lugg-indie till att explodera av känslohymner och emotionella frispel á la Radiohead.

Framförandet i ladan var hänförande. Vid eftersnacken vaknade jag till liv och fick ta del av berättelser om hur naturen, solnedgångar och utsikter från tågresor inspirerat till musiken. Jag tog även emot vänliga ord om vilken fin publik vi var. Ödmjuka killar i välstrukna skjortor gör alltid ett gott intryck. - IKON1931

libi Tom börjar med att humma in uppföljaren till 2008 års Scrapbook i några sekunder innan ”This sleeping” lägger upp färdriktningen för det nya albumet med samma namn. Saker och ting har hänt sedan sist. This Sleeping innehåller en själfull samling sånger som man sakta och successivt dras in i, ungefär som när man somnar in för natten och drömmarna tar vid. Cd-titeln är således mycket passande. Här finns inga desperata försök att skapa hits, utan istället har man satsat på kvalitetsmusik som mycket väl skulle ha kunnat vara soundtracket till en film vars handling utspelas i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Det är smärtsamt vackert ibland, vemodigt och visuellt, och Joel Göranson sjunger emellanåt som om han befann sig i ett morfindrogat, hypnotiskt tillstånd. Det här är ingen cd man slänger på under middagen med vänner eller någon ljudkuliss som ska fylla rummet medan man diskar eller städar. Då går hela grejen förlorad. This Sleeping fungerar bäst – och förmodligen uteslutande – då man verkligen lyssnar uppmärksamt, ostörd av verkligheten och vardagen omkring sig. Det är ett stort steg Alibi Tom har tagit från debutalbumet för två år sedan till den här drömska helhetsupplevelsen. Inte minst är denna skiva så mycket jämnare och resultatet är stabilt och säkert. Bandet har verkligen hittat en riktning och de följer den, som om de målat en tavla tillsammans och hittat både de rätta färgnyanserna och motivet. Ett utsökt litet verk. - Zero Music

”This Sleeping” är det andra albumet från den svenska kvartetten Alibi Tom. I drygt tre år arbetade de med denna uppföljare. De rannsakade sig själva som band, hittade ett nytt sound och för att addera den rätta känslan till albumet spelade de bland annat in musiken i gamla kyrkor ute på den svenska landsbygden.

Det kanske kan tyckas vara konstigt, men när man hör deras sound kan man verkligen förstå varför de valde just den inspelningsmiljön. På ”This Sleeping” finner man harmoniska, stämrika arrangemang och hjärtskärande fin sång som blandas samman och bildar en sofistikerad alternativpop. Det är vackert och stilla i långa perioder för att sedan växa fram till ett bombastiskt musikfyrverkeri, som exempelvis i albumets starkaste spår Holes och Now Like Then.

Albumet starkaste egenskap är samtidigt dess svagaste, nämligen sinnesstämningen som den förmedlar. Trots att det bitvis är så vackert att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen innehåller musiken ändå ett sådant sorgligt vemod att jag har svårt att tro att man kan ta till sig denna skiva om man inte har en gnutta sorg och vemod inprogrammerad i kroppen vid lyssningstillfället. För vem vill egentligen lyssna på musik med sorgliga tongångar när man är glad? - Joyzine

Alibi Tom har hittat sitt uttryck; den andra skivan imponerar med orkestral indieemo.

Det är en tunn linje mellan att vara självsäker och pretentiös. Alibi Toms pressbrev som kom med skivan dryper av det senare. Så var det sagt. En del saker måste man bara få ur sig. Nu till skivan, This Sleeping, som är bandets andra album och överraskar från första stund med orkestrala indiekompositioner som är riktigt fina.

Låtarna ligger precis på gränsen hela tiden, mellan att vara tillbakahållna och att få explodera, och när de väl gör det så är det en explosion i slowmotion. Uttrycket blir aldrig bombastiskt, utan vilar lugnt kvar i indieland, där känslorna i en sång når fram utan överdrivna urladdningar.

Någonstans vill jag nämna Radiohead som referens, men ändå inte. Muse skulle också kunna nämnas i referenslistan, men utan det bombastiska och rockiga. Däremot har Alibi Tom helt klart en storasyster i bandet Immanu El, också från Göteborg. De borde slå sina emofriserade huvuden ihop och göra gemensam vårturné.

Det roliga med den typen av musik som Alibi Tom gör är att den byggs upp så mycket av det instrumentala att sången efter några låtar känns överflödig. Alibi Tom borde inte vara rädda för att utöka de instrumentala inslagen mer, och låta lyssnarna vila lite mellan sångaren Joels falsettinslag.

Det är svårt att nämna spår som står ut på skivan, för den är extremt enhetlig. Det finns svaga stunder där Joels falsett blir gnällig, men de stunderna vägs upp av lågmälda stunder av stämsång, som i Holes, och gitarrsolon som flyter in i bakgrundsljudet och tonar ut till klockspel. Och en halvtimme efter att det arroganta pressbrevet rubbade mitt sinne och gjorde mig förbannad och fördomsfull, precis lagom till när jag slog på skivan, kommer jag på mig själv med att stirra ut genom fönstret på en mulen himmel och bara lyssna.

Det är inte pretentiöst. Det är bara, liksom, fint. Riktigt fint. - Gaffa

Det har tagit cirka två år för Alibi Tom att spela in sin andra skiva. De säger själva att de har hållt på med självrannsakan och att bygga upp bandet som en homogen enhet, och det hörs i musiken att den är ordentligt genomarbetad. Nästan allt material är liveinspelat vilket är imponerande i sig. Bandet har bland annat gått i kyrkan för att hitta den rätta ambiensen för sin musik.

I Alibi Toms alternativpop byggs det upp världar där fantasin får flöda och symfoniorkestrar får fria händer i bakgrunden. This Sleeping bär definitivt djupa influenser av Radiohead men det finns ändå något väldigt eget. Samtidigt som Radiohead släpper ett nytt album dras mina öron nästan instinktivt mer till This Sleeping än till The King of Limbs. De har ingen rädsla för att experimentera och musiken känns alldeles lätt, den gör inget motstånd överhuvudtaget.

Alibi Tom känns både inarbetade men nya, metodiska men oförutsägbara och skivan kommer hänga med långt in i våren.

Marie Lindström - dagens skiva

De kallar musiken organisk alternativpop och hämtar inspiration från så vitt skilda sammanhang som italiensk senrenässans och ryske kompositören Sergei Rachmaninov till indieälsklingar som Radiohead och Local Natives.

Göteborgsbaserade alibi tom har genomgått ett rejält stålbad inför skiva nummer två. I det medföljande pressutskicket skriver de öppenhjärtigt om att deras självrannsakan inte bara blev startskottet, utan i själva verket det bärande temat på nya This sleeping.

Både text och musik är många gånger ganska svårsmält med suggestivt mörker som övergår i försonande harmonier. Det är helt enkelt en spännande ljudbild bandet har jobbat fram. Ofta med passande instrumentering utöver den vanliga fyrkanten med trummor, gitarr, bas och sång. Stråkar, orgel och klarinett har nästlat sig in och passar väldigt bra med Joel Göransons säregna röst.

Det är ganska teatraliskt på sina håll och allvaret är utbrett. Texterna behandlar svåra frågor om likgiltighet, behov av upprättelse och förlåtelse, hur man återvänder till goda och sunda vanor. Och de är sprungna ur en kristen kontext, utan att på något sätt banalisera eller förenkla. Tvärtom. Komplexiteten, de ärliga bekännelserna och längtan efter tröst och hjälp uttrycks på ett ytterst sublimt sätt. Särskilt tydligt i låten Holes.

Det märks att arbetet med This sleeping har varit en omtumlande resa för alibi tom, både andligt och musikaliskt. Och det är med stor tacksamhet man får följa med på denna resa retroaktivt, men hur man också drabbas på ett personligt plan i stunden när man lyssnar.

alibi tom har tagit sjumilakliv bort från publikfrieri, men har på grund av sitt mod att lyssna på sina innersta väsen vunnit massor av trovärdighet. Jag önskar att fler band och artister följer alibi toms exempel.

// Wilhelm Blixt
- indrag.se

Perfect alibi: Band’s new album digs deeper


Published on Fri Jan 28 09:00:00 GMT 2011

INDIE rockers alibi tom are set to release a new album via a Bicester label after a period of soul-searching led to a more profound, cohesive sound.

The first single Now Like Then is due to be released on February 28, and will be available to pre-order in coming days. Alibi tom, from Gothenburg in Sweden, have been signed to the Bicester-based independent label LEON music art fashion since 2008, and were featured on BBC Oxford and Steve Lamacq’s Radio 6 show following the release of the debut album Scrapbook.

After a quest for inspiration, the band returned one member short, but with a new eagerness to create. The eclectic offerings of Scrapbook have been pared down and refined for the new album This Sleeping, with material mainly recorded live in rural churches to create a living, breathing pop sound.

When writing began, the band’s bass player Martin D Pedersen left and Markus, one of two guitarists, moved abroad for a while.

“The new set-up led the band to a ‘less is more’ approach as we had to deal with new ways of working through the material and was part of the new direction we took as a band,” said band member Joel Göranson.

He added: “It’s hard to tell whether it’s the natural progress brought on by time that’s changed us as individuals and as a group, or if it’s a different group dynamic altogether.”

Guitarist Markus said: “I no longer see myself as one of the band’s guitarists, but more as a part of the whole unit that a band is.”

The new album This Sleeping will be available digitally from March 14.

Visit http://leonise.co.uk for more information. - Buckingham Today

Alibi Tom is vanaf nu alibiloos. Wat een heerlijke band is dit. Zó goed, dat ze ongevraagd een inbraak hebben gedaan op mijn top-vijf-band-lijstje. Alibi Tom is één van de beste bands op Flevo waar superlatieven voor tekort schieten.

In de werkelijk schitterende Belofte liet dit vijftal uit Zweden zien en horen uit welk hout ze gesneden zijn. Met een meesterlijke instrumentbeheersing en veelvoudige meerstemmigheid, gooien ze vol overgave en liefde alle nummers het massaal toegestroomde publiek in. Daarnaast werkt het charisma van zanger Joel ook aanstekelijk. Het maakt het tot een briljante vertoning.

De gespeelde tracks zijn stuk voor stuk meeslepend en nemen je mee in een werkelijke droomwereld. Zo zweef je weg. Ze nemen je een stukje mee naar de Zweedse bossen waar ze over zingen, “Let me take you with me”. Dat is mooi. Dat is fijn, even in alle rust meewandelen met Alibi Tom. Even weg van de drukte.

Of er dan nog een minpuntje is? De vraag die mij rest, waarom staan deze mannen niet op de Mainstage?

- http://www.xnoizz.nl/jongeren/xnoizzflevofestival/page/Zweedse_boswandeling_met_Alibi_Tom/articles/a

In today's global, fragmented, hyperactive indie-rock marketplace, one can never know whether a band with a good song is fated to flame out or make a solid career of it. The internet's relentless focus on the next new thing feeds on the flame-outs, but in so doing ignores the genuine gratification to be had from being witness to the ongoing flowering of an appealing musical sensibility.
Which is all sort of a needlessly complicated way of saying hey, Gothenburg's Alibi Tom is back with an excellent new MP3. (And Alibi Tom itself is an outgrowth of Out of Clouds, also previously featured.) With bright guitar lines and personable vocals, "Sometimes I'm Afraid" hooks me most of all with a chorus that delivers a full power-pop wallop even as it cagily withholds a lot at the same time--listen to how the band retreats under the melody, which ends up being supported largely by a rapid-fire bass line and a lot of cymbals. That's the kind of backing you might hear at the end of a lyrical line, not sustained through an entire chorus; the juxtaposition of that nervous sound with a great melodic hook is oddly irresistible to me, and relates to the song's broader and equally appealing juxtaposition of cheerful vibe and pensive lyrics.
"Sometimes I'm Afraid" is an altered, "radio edit" version of a song that originally appeared on Scrapbook, the band's 2008 debut, on the British label Leon. (The band's previous TWF pick, "Fire," is from the same album.) MP3 via the band's web site. - http://fingertipsmusic.blogspot.com/2009/06/free-and-legal-mp3-from-alibi-tom.html

Det snygga omslaget ger mig höga förväntningar redan innan jag börjat lyssna. Det liksom lyser om just den skivan bland de andra i recensionshögen och förhoppningar tänds om musik i gränslandet av Sigur Rós. Det är det inte. Inledande Fire är istället garagerock a lá The Strokes. När sedan halva Bullet strömmat ut ur högtalarna är jag säker. Julian Casablancas har hittat ett nytt band, nu när Albert Hammond Jr är upptagen med solokarriär. Fel igen, känner jag under nästa låt och i förvirring konsulteras konvolutet. Idel svenska namn. Kunskapstörsten leder vidare till myspace, och… ja, vad ska man säga? Alibi Tom är från Göteborg, staden jag bor i och därför tycker att jag borde ha någorlunda koll på.

Med de frågetecknen utredda fortsätter skivan. ”Scrapbook” låter precis som vad namnet antyder, en klippbok av låtar. Ömsom mer akustiskt och stämningsfullt, melankoliskt om du så vill, ömsom mer falsettsång, elektriskt och lite skitigt. Spretigt och utan någon märkbar röd tråd, vilket skulle kunna vara enerverande och förstöra hela intrycket. Men inte när det är så här roligt att lyssna på. Jag sitter verkligen med spänning och väntar på vilken vändning nästkommande låt ska ta. I grunden är musiken en enkel uppsättning med gitarr, bas och trummor, som här och var kryddas med stråkar, piano och blåsinstrument. Bitvis fantastiskt i all sin enkelhet, som de sorgsna gitarrslingorna och bakgrundslallandet i Autumnal equinox, för att ta ett exempel.

Att nämna liknelser med annan musik och andra band som går att spåra hos Alibi Tom känns lite övermäktigt och skulle lätt kunna utmynna i en hysterisk och intetsägande namedropping. Men för att förkorta låter det som [infoga valfritt brittiskt slyngelrockband], i Drugs of our time som Beatles, men kanske allra oftast som Mando Diaos första. Sången har på flera låtar likheter med Björn Dixgårds, men till skillnad från dennes band verkar Alibi Tom helt sakna det tröttsamma självhävdelsebehovet.

”Scrapbook” växer dessutom efter ett par genomlyssningar, när allt fler små detaljer och utsmyckningar kan noteras. Det är dock lite ojämnt emellanåt, och med vissa svagare låtar blir inte betyget det högsta. Men skivan är fullt tillräcklig för att anglofilen i mig ska vakna till och vilja gå och dricka öl på puben. Tyvärr spelar de sällan lika bra musik som Alibi Tom där. - http://www.joyzine.se/?p=2832

Materialet må vara något ojämnt, men Alibi Tom från Göteborg tycks ha ambitionen att skapa mer än bara alldaglig indiepop som vi hört tidigare Det är i sig värt all respekt. Bandet, som tidigare hette Out Of Clouds, mekar ihop fina och lite vemodiga sångmelodier med gitarrpop och smått experimentella inslag som man inte förväntar sig i den här typen av musik. Det gillar jag: det oväntade och överraskande. Det jag tycker mindre om är den vekhet och brist på pondus som infinner sig emellanåt och speciellt i de rockigare låtarna. På den punkten finge Alibi Tom gärna ta i lite extra och inte fega ur. Några låtar är dessutom lite trista, men det uppvägs av det som är bra på plattan. Min känsla när jag lyssnar på Scrapbook är att bandet mycket väl kan bli riktigt intressant när det blivit varmare i kläderna och då CD:n är killarnas debut finns det potential för framtida mästerverk. Melodier som dem i ”Fire”, ”Across our living room” och ”Drugs of our time” visar att det finns känsla och vilja att göra något vackert utan att bli smörigt och kan sådana melodier förenas med den experimentella sidan kan vad som helst ske. När det dessutom smaskas på med cello i låtar som ”Autumnal equinox”, ”Botanisten” och ”I want this night to be over” känns Scrapbook genuina. Det här är en rätt varierad platta och jag ser fram emot att följa Alibi Toms fortsatta resa mot stjärnorna. - http://www.zeromagazine.nu/rec.asp?id=2343

Scrapbook es el primer LP de la banda sueca Alibi Tom, quienes dejan un poco atrás el estilo musical de Out Of Clouds (anterior nombre y proyecto del grupo) para acercarse a un sonido más parecido al rock británico actual, retomando las siempre “catchy” influencias del recurrido britpop. El disco salió a la venta en Suecia hace un par de meses y en Inglaterra el pasado 21 de julio. La primer canción que se conoció del grupo fue Fire a principios de año, y posteriormente sería el primer sencillo oficial. La canción ha recibido muy buenas críticas en diversos medios, y es precisamente el track que se encarga de abrir el disco, y lo hace de manera tal que quieres escuchar inmediatamente otro track igual de enérgico.

Canciones como Autumnal Equinox, Across Our Living Room y Botanisten son un paseo melancólico y agridulce que se disfruta gracias a la casi imperceptible pero bien lograda producción. Y en la producción es precisamente donde radica el punto fuerte del disco, ya que las canciones fluyen con arreglos por aquí y por allá, y con vocales variadas. Probablemente (y esta es una opinión talmente subjetiva y parcial) la canción mejor lograda es Sometimes I’m Afraid, la cual tiene una letra melosa pero totalmente humana y honesta “…Sometimes I’m afraid to face myself, maybe cos I know I’m weak…”. En general las letras cuentan historias cotidianas y sencillas, acompañadas por melodías ligeras y pegajosas.

Tal vez la flaqueza del disco radica en que es un poco largo, en mi opinión 11 canciones hubieran logrado un disco más compacto y fluido. Pero sin lugar a dudas es un disco que vale la pena ser escuchado, sobre todo tomando en cuenta que Suecia es el tercer país exportador de música después de Estados Unidos y el Reino Unido, y qué mejor ejemplo de lo que son capaces de hacer los suecos que Alibi Tom. - http://awayfromhere.net/album-reviews/alibi-tom-scrapbook/

Drijfnat en met groot verlangen terugdenkend aan mijn avonturen in de zon op Sziget meldde ik me bij het instore optreden dat LPG verzorgde bij onze vrienden van King Kong Records. Een ideaal moment om een vraag te stellen aan de heren van LPG. Toen ik namelijk naar hun muziek luisterde op MySpace deed die me enigszins denken aan die van één van mijn favorieten: Mando Diao. Mando Diao is Zweeds. Alibi Tom is Zweeds. Een deel van de LPG tour is Zweeds. Toeval? Bandlid Arend Jan van der Scheer wilde niets weten van een vergelijking met Mando Diao, maar over het toeval had hij wel wat te zeggen: “Ik denk dat onze muziek wel in de smaak valt bij de Zweden.”

De regen zette de trend van de avond. In Romein aangekomen was het meteen duidelijk dat er slechts een handjevol natte honden op zou komen dagen. Erg jammer, want het begin van het optreden van Alibi Tom verdiende publiek, veel publiek. Zanger Joël begon in een rap tempo in zijn handen te klappen met zijn handen en zette daarmee het nummer Fire van hun nieuwe album Scrapbook in. De heren vinden het zelf “a really good record” en de rest van hun repertoire deed voor mij niet anders suggereren. Dat Göteborg ook sterartiesten heeft voortgebracht bleek toen Alibi Tom een cover van Ace of Base ten gehore bracht. En zelfs dat klonk leuk.

Je kunt van mening zijn dat Alibi Tom beter het begin voor het eind had kunnen bewaren, maar ik was en ben erg content met hun opbouw van het repertoire. De snellere nummers werden gevoed door het enthousiasme van de zanger met zijn tamboerijn en de meelevende bewegingen van de gitaristen. De langzamere nummers waren, vooral als de zaal vol zou zijn, een aangename afwisseling.

Nadat ik nog een gesprekje met de vriendelijke mannen van Alibi Tom over “leuke tandpasta” en Zweedse vrouwen heb gevoerd werd het hoog tijd voor de mannen van LPG. Hun muziek klinkt velen bekend in de oren, maar voor mij was LPG helemaal nieuw. En na de eerste twee nummers moest ik concluderen dat het voorprogramma beter de hoofdact had kunnen zijn. Maar uit het vervolg van hun repertoire bleek dat ik te vroeg geoordeeld had. De te langzame nummers maakten plaats voor lekkere, dansbare indie klanken. De dansbare nummers werden afgewisseld met langzamere, melancholieke geluiden. Die werden weer opgevolgd door punkerige gitaar riffs. Een vijftallig drumshowtje. Een akoestisch nummertje voor het podium dat je aan San Francisco ’69 doen denken. Van alles wat.

De heren van LPG zien het woord indie als dat het betekent. Onafhankelijk. Artistieke vrijheid. Ik vertelde Arend Jan dat ik geen specifiek genre had herkend. Hij vatte dit op als een groot compliment. Maar om LPG van de grond te krijgen zal er toch geïnvesteerd moeten worden in een definieerbaar genre, want ook al klinkt het lekker: er is geen touw aan vast te knopen. Het prachtige nummer “We don’t understand” zou daarvoor een goed uitgangspunt kunnen zijn.

Met een cd van Alibi Tom in mijn jaszak liep ik andermaal door de regen in Leeuwarden. In Göteborg regent het vaker en is het weertype constanter. In Nederland worden we gek van moeder Natuur die alles behalve constant handelt. Wellicht is het een idee voor LPG om een jaar lang in Göteborg te gaan schrijven, want op deze fiets trekt het Zweedse publiek hun muziek niet. - http://3voor12.vpro.nl/artikelen/artikel//40365768

De kleine zaal van Waterfront is afgehuurd door Jeroen van der Werken en Bas van Nienes. Deze twee heren uit Ridderkerk vormen de band Anderson en ze geven een feestje. Reden is de release van hun nieuwe cd It Runs In The Family. De pizzeria die het avondeten van de artiesten van deze avond verzorgt laat erg lang op zich wachten. Hierdoor begint het programma ook wat later dan gepland. Het is gezellig druk, dus niemand kijkt verveeld op zijn of haar horloge. Familie, hoe kan het ook anders met zo’n cd-titel, vrienden, bekenden, fans en ook onbekende geïnteresseerden worden ruimschoots beloond voor hun geduld.

Het Zweedse vijftal Alibi Tom heeft nog geen pizza op, maar met slechts een tosti achter de kiezen bestijgen ze het podium. Dat je op een (bijna) lege maag ook prima kunt optreden, bewijst deze band direct. Vol overgave brengen ze de eerste single van hun debuutalbum Scrapbook ten gehore. Er wordt direct meegeklapt met Fire en de overige energieke nummers die volgen doen het publiek naar voren komen. Enthousiast zijn de heren uit Göteborg zeker en dat straalt over naar het publiek. Ook de rustigere songs doen het goed bij de toehoorders. Met een tevreden glimlach neemt Alibi Tom afscheid van het publiek en kunnen ze aan een welverdiende en eindelijk gearriveerde maaltijd. Ze hebben vanavond flink wat fans voor zich gewonnen.

Na een korte pauze beginnen de heren van Anderson zelf aan hun optreden. In tegenstelling tot het eerste album staat de elektronica dit keer meer op de voorgrond. Bas en Jeroen spelen veel nummers van It Runs In The Family, afgewisseld met songs van hun debuut. Dansbaar is het eerste dat in je opkomt wanneer je het nieuwe werk hoort. Bas vertelt me dat ze dit bewust hebben gedaan en dat ze ook in clubs gedraaid willen worden. Een bevriende Zweedse DJ doet dit al in Stockholm en er mag geen twijfel over bestaan dat dat in eigen land ook gaat gebeuren. Het nummer Trevor * On The Dancefloor is zo’n floorfiller en doet in positieve zin een beetje denken aan de Nite Versions van Soulwax. Het verzoek van Jeroen om, bij het spelen van dit nummer, op het podium te komen dansen wordt door Alibi Tom ingewilligd. Verkleed bestormen de Zweden het podium en het feest is compleet. De clip van dit nummer is overigens te zien op de website van TMF. Het optreden gaat enthousiast verder en dan blijkt het nieuwste schijfje van het Volkoren-label ook een aantal rustigere tracks te bevatten. Voor ieder wat wils dus.

Na de toegift is het echt tijd om het optreden te beëindigen. Dit tot onvrede van het publiek, want dat kan er geen genoeg van krijgen. En terecht.

Beide heren van Anderson zijn trots op en zeer tevreden over zowel de leuke avond als hun album. Net als bij hun debuutplaat zal van It Runs In The Family binnenkort ook een Japanse editie verschijnen en zal het duo over een aantal maanden dit land weer aandoen.

Al met al een gezellige avond vol goede muziek. Beide bands hadden er zin in en lieten dat ook blijken op het podium. Binnenkort zijn de grotere podia aan de beurt om Anderson en Alibi Tom te boeken. De bands zijn er in ieder geval klaar voor! - http://3voor12.vpro.nl/artikelen/artikel/40284955

Alibi Tom is voor Nederlandse begrippen nog niet zo’n bekende naam, maar de mannen van dit Zweedse indierockbandje hadden het voorrecht om het laatste concert in de Subyard te geven dit jaar.

Erg fijn dat het Subyardprogramma het beste voor het laatst bewaard heeft, want wat was deze band goed! Als je de mannen het podium ziet bestijgen in coltruien en spencers verwacht je dat allesbehalve, maar ze produceren meeslepende melodieën gecombineerd met oprechte en verfrissende teksten, die je gewoon heerlijk over je heen moet laten komen. En dat heeft het publiek gelukkig begrepen.
Bij de toegift doen de Zweden de show in een paar minuten over en dan kun je tot maar een conclusie komen: volgend jaar weer en dan in een grotere tent! - http://www.xnoizz.nl/jongeren/xnoizzflevofestival/page/Spencers_en_coltruien_kunnen_weer/articles/ar

Relativt forglemmelig svensk indie, dog med enkelte perler iblandt

3 out of 6

Ved første ørekast lyder de debuterende svenskere fra Alibi Tom ikke som ret meget andet end relativt forglemmelig indiepoprock. En ofte uptempo, Håkan Hellström-agtig udgave af Muse er ikke kilometervis ved siden af, selvom Alibi Tom naturligvis også er et sammensurium af alskens andre bands, hvilket i sig selv er fint, men det er for sjældent, at Göteborg-kvintetten for alvor lyder som sig selv. Dog dukker der nogle ganske udmærkede numre op, når man lytter grundigere efter, og her skal uden tvivl fremhæves den paranoide perle, Sometimes I’m Afraid, og den dejligt dystre Drugs Of Our Time, der bedre end nogen af de øvrige numre formår at tilsætte det ofte ret simple udtryk med en kompositorisk udvikling, der er aldeles klædelig. Sammen med den fine finale, I Want This Night To Be Over, udgør de rygraden på et album, der samlet set ikke har debutens nerve, men snarere den stoiske mangel på samme, der typisk bliver spyttet ud væsentligt senere i et bands karriere. - http://gaffa.dk/anmeldelse/28641

Outside of Mando Diao or the Ceasars, Sweden doesn't see much in the way of garage bands. Most stray towards the softer guitar-rock side of the spectrum, which while perfectly fine by BBBD, does lend itself to monotony and blandness eventually. We need some punky, garagey, rocky punch every once in a while to get going!

Gothenburg's Alibi Tom (MySpace) comes as a relief, then. The quintet sounds sort of like the Kinks during their most rambunctious days or Mando Diao during a less loopy and scatterbrained episode. Great vocals, solid drumming, fun lead guitar riffs a la old Libertines, and plenty of tambourine to spice everything up more!

The five-piece has an album, Scrapbook, coming out on the U.K. label, LEON, on May 4. Be sure to pick it up when it's out ... we can hardly imagine it sucking based on the strength of these two tracks.






- http://www.bibabidi.com/2008_04_01_archive.html